4 graviditeter , 1 barn

Det pratas sällan om missfall, men det är nog vanligare än man tror. När man väl pratar med någon om det är det inte ovanligt att även denne känner något som haft missfall. Och på nåt sätt är det alltid skönt att veta att det finns andra i samma situation. 

Jag är en av de som varit med om missfall. Flera stycken dessutom. Jag är inte heller bra på att prata om det, det är sällan lätt att prata om sådant som är jobbigt. Men jag ska bättra mig, och här är en början...

För en sisådär tre år sedan tyckte vi att det var dags att skaffa barn och några månader senare blev jag gravid. I en hel vecka hann vi vara lyckliga, förväntansfulla och spända... sen började jag blöda lite smått och några dagar senare insåg vi att vi fått missfall. Trots att missfallet kom så tidigt var det väldigt, väldigt jobbigt. Benen drogs undan och man fick börja från början igen.

Men vi hämtade oss och efter ytterligare några månader blev jag gravid på nytt. Nu gick det bra ända till vecka 14, och om det förra missfallet var jobbigt så var detta fem gånger värre. I flera månader hade man vant sig vid tanken att man skulle bli tre och den första risk-tiden var över. Dessutom började man såklart fundera på om det någonsin skulle gå vägen...

Men det blev tredje gången gillt och en alldeles underbar liten Emmy kom till världen!

För ungefär två månader sedan insåg jag att jag var gravid på nytt, ett helt oplanerat med såklart väldigt välkommet barn. Idag är det en vecka sedan vi var på sjukhuset och fick konstaterat att vi fått vårt tredje missfall.

Fyra gånger har vi stått med ett positivt graviditetsresultat i handen och glatt oss, men bara en liten bebis har det blivit. Är det verkligen bara otur? Kommer det bli fler missfall innan Emmy får ett syskon? Man har hundra frågor, men man får inga svar.