Måndagen den 3 januari hade vi tid på specialistmödravården för en överburenhetskontroll eftersom jag vid det laget gått 2 veckor över tiden, beräknad förlossningsdag var 20 december. Kontrollen visade att jag hade för lite fostervatten så vi blev tillsagda att komma in nästa morgon för igångsättning. I samband med kontrollen gjorde också läkaren en så kallad hinnsvepning, som kan sätta igång förlossningen naturligt.
Samma kväll började jag få lite värkar, inga starka och inte regelbundna, men väl en början. Jag började också att blöda ganska kraftigt så till slut ringde jag förlossningen och de tyckte att vi skulle komma in direkt. Vid 22-tiden på kvällen anlände vi förlossningen och jag blev undersökt av en läkare som konstaterade att blödningen inte var farlig. Vi fick stanna över natt, men eftersom det var mycket folk där fanns det bara en säng till mig, Mathias fick sova i en gungstol som en snäll undersköterska letade fram. Jag fick också två alvedon som jag "skulle sova på". Inte en blund fick jag i ögonen, värkarna kom ungefär var sjätte minut under hela natten.
På morgonen blev jag undersökt och det konstaterades att jag var öppen ett finger. Det beslutades att de skulle spräcka fosterhinnan för att på så sätt få fart på förlossningen, och det gjordes strax efter. Då sattes också en skalpelektrod på Emmy för att kontrollera att hon mådde bra under resan. Nästa kontroll var vid lunchtid och då hade jag inte öppnat mig något mer så det bestämdes att de skulle sätta ett värkstimulerande dropp på mig, som jag fick kl 13.20. Droppet gav mig oerhört smärtsamma värkar, jag låg bara och vred mig och det kändes som jag skulle svimma under varje värk. Mathias fick hämta barnmorskan som fixade dit en narkosläkare som kunde sätta en ryggmärgsbedövning, EDA, på mig. Det var helt underbart, det mesta av smärtan försvann.
Under eftermiddagen och kvällen hände inte så mycket mer. Jag försökte vara uppe med gåstolen, sitta på boll osv men vid varje kontroll kunde de bara konstatera att jag inte öppnade mig något mer. Som mest var jag öppen två fingrar. Efterhand ökade de styrkan på droppet, men det hjälpte inte. Jag började bli ganska trött på situationen och började önska att de skulle ta kejsarsnitt, men var orolig för att de skulle försöka sig på andra metoder innan dess.
Vid 22-tiden på kvällen togs beslutet om kejsarsnitt och då blev jag bara lättat, snart skulle det vara över. Vid midnatt kördes jag in i operationssalen. Där var det fullt med folk: två barnmorskor, barnläkare, narkosläkare, narkossköterskor, operationssjuksköterska och naturligtvis en kirurg. De satte ytterligare en ryggbedövning på mig, spinal, som gjorde att jag inte hade någon känsel ända upp till bröstet. Jag mådde bra under ingreppet med undantag för att det var väldigt jobbigt att andas och att jag mådde illa. Jag förstod aldrig när de började med snittet för helt plötsligt hörde jag ett barnskrik, jag och Mathias bara tittade på varandra och log lyckligt. Barnläkaren konstaterade snabbt att det var en frisk tjej så barnmorskan kom och visade upp Emmy för mig där jag låg. De hade sparat en bit av navelsträngen som Mathias sen fick klippa.
Emmy föddes klockan 00.26 onsdagen den 5 januari, var 52 cm lång och vägde 3710g.
Barnmorskan, Mathias och Emmy gick sedan tillbaka till förlossningen där Emmy vägdes, mättes, tvättades och kläddes. Jag låg kvar i op-salen och blev sydd och kördes sedan till post-op dit Mathias och Emmy kom efter en stund. Nu var det tidig morgon och på tre nätter hade jag i princip inte sovit någonting, så jag var så trött att allt bara snurrade. Det jag minns mest av timmarna på post-op, förutom tröttheten, är att jag var fruktansvärt törstig och att jag tvingade Mathias att kolla så att Emmy andades hela tiden...
Vid sjutiden på morgonen kördes vi till BB, där jag under dagen fick dela rum med en annan tjej. På eftermiddagen fick vi dock ett eget rum där även Mathias fick bo, det var riktigt skönt. Där stannade vi sedan till lördagen, då vi begav oss hemåt som en hel familj!
